Japp, nu är det officiellt, det är sommarlov. Och det är ju självklart hur härligt som helst, vem vill inte ha lov? Jag önskar bara att saker och ting hade kunnat vara annourlunda. Men jag antar att jag har mig själv att skylla (dock inte enbart mig själv, men til viss del). Den här känslan halvt dödar mig, att veta precis vad jag vill, precis vad som är rätt för mig och Precis VEM som är rätt för mig, men samtidigt inte få dela dom känslorna eller få uttrycka mig och bli tagen på allvar, det är totalt värdelöst!.
Att det ska vara så sjukt svårt att släppa taget. Det förstår jag bara inte, jag har i princip försökt allting. Raderat hans nummer, tagit bort alla sms som jag egentligen sparat i över ett års tid och aldrig för nått i livet ville radera. Allting vara för att komma över honom, men vad hjälpte det? ingenting. Alla vägar leder bara tillbaka till dig HELA tiden. Det känns bara som att alla dessa känslor, som funnits där i snart 4 år inte finns där utan anledning, det känns som att det måste ju finnas något pris för all denna prövning. det känns som att en dag borde det ju faktiskt bli du och jag,igen.
Jag är medveten om att jag inte gör det bästa för att visa vad jag känner, men samtidigt, jag har testat den tekniken, jag har suttit hemma och väntat på att du ska höra av dig, gått hem helg efter helg själv i hopp om att du ev ska höra av dig. dissat kille efter kille med förhoppning om att jag kommer få dig. men det funkar ju inte, så jag försöker gå vidare, jag försöker träffa nytt folk, folk som kan få mig att bli glad och som kan tycka om mig och som jag kanske kan tycka om tillbaka, men det slutar endå alltid med att jag sitter där bredvid dem, och önskar att det var du som satt bredvid mig istället. Det som har pågått nu någon månad har varit ett totalt misstag, visst har jag haft roliga stunder men blivit besviken om och om igen, och slutligen insett att jag träffat honom för att trösta mig, och för att försöka komma över dig, men icke. Sedan kan han gå runt och säga precis vad som helst, han kan få ljuga ihop en massa historier och få det att låta som om jag bara vill ha honom och jag är så störd och allt vad han nu kan tänkas gå och säga, för jag vet att det inte är sant, och innerst inne tror jag faktiskt du vet att det inte är sant också.
Jag tycker verkligen om dig fruktansvärt mycket, och det känns som att så länge jag gör det kan jag inte tycka om någon annan, hur mycket jag än vill eller försöker så är det dig jag tänker på. jag hoppas att det bara kan släppa någon dag, att jag inte ska behöva känna såhär, men efter snart fyra år börjar jag ge upp hoppet på att något sånt skulle kunna hända. jag tycker om dig, jag saknar dig ,jag saknar dig, jag saknar dig ,jag saknar dig ,jag saknar dig ,jag saknar dig ,jag saknar dig ,jag saknar dig ,jag saknar dig
