det här känns, både bra och dåligt.. och jag vet inte riktigt hur mycket jag vill skriva här så alla kan läsa. vill skriva av mig för det är så mycket jag funderar på men samtidigt vill jag inte berätta allt, och berättar jag lite så kommer alla som inte vet hur det ligger till missförstå och inte fatta nånting. men skitsamma, min blogg, jag bestämmer! ;)


jag har kännt hela tiden att jag aldrig någonsin kommer kunna bli intresserad av någon igen, eftersom det bara är mrright hela tiden som snurrar i min skalle. men .. känns som att jag faktiskt blivit det. och på riktigt också. antagligen för att han är helt omöjlig att få.

självklart har jag inte släppt r, men däremot har jag börjat sakta acceptera att jag aldrig kommer få tillbaka honom, och då även accepterat att jag måste gå vidare någon gång. och när jag äntligen börjat ta in allt det där så träffar jag en kille som jag bara stött på några gånger tidigare, alltså ingen jag känner jätte väl utan snarare har pratat med några gånger i veckan på msn och umgåtts med lite i sommar. och det klickade så jäkla mycket, från min sida.

men som sagt.. jag faller ju uppenbarligen bara för killar som är ouppnåliga. tummen upp..
eller ner.