ibland funderar jag, på om allting verkligen är rätt med mig? nu menar jag inte kroppsligen utan i hjärnan. det känns som att jag har nån defekt, eller som att jag blir straffad för någonting jag inte har gjort och att det leder till att jag är känslomässigt rubbad. Jag menar inte att jag inte har några känslor, för det har jag.. alldeles för mycket. men jag vet aldrig vad jag vill, det känns som att allt jag tar i blir kaos, jag sårar även fast det egentligen inte är min avsikt jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska agera eller handla. Jag är jämt inställd på försvarsposition och har så äckligt svårt att släppa in någon. Jag kan bara inte öppna upp mig eller lita på en kille. Jag har blivit så sjukt sårad under hela min uppväxt och jag tror dom ärren alltid sitter kvar.

Jag kommer aldrig kunna ha en normal relation, för kan bara inte tro att någon verkligen vill vara med mig. jag tror att folk bara är ute efter att utnyttja eller såra, och därför så blir det som att jag ställer en mur mellan mig och mitt inre, jag visar bara vem jag är på ytan.

 jag säger jämt att jag hatar när folk kärleksförklarar sig eller säger att dom tycker om mig eller håller om mig eller på något vis visar att dom gillar mig, och jag tror det är för att jag är så rädd att tro på vad dom säger och sedan bli sviken. jag har redan blivit sviken så mycket. Men just nu skulle det kännas äckligt skönt att få någon form av kärleksförklaring eller närhet. (uch vad jag mår illa när jag skriver det.. låter inte som mig) men jag känner mig så ensam och ouppskattad nu, vet att jag har mina vänner som finns där men det är inte den form av uppskattning jag syftar på nu.

jag är less på att vara ensam, less på att veta att ingen tänker på mig precis innan dom somnar eller det första dom gör när dom vaknar. trött på att inte få somna bredvid någon eller gömma mig någonstans när jag känner för det. less på att vara själv.. åå va cp det här inlägget blev :p låter inte som mig, men .. just nu är det mig.